THE LIZZIE BENNET DIARIES.

Jag ignorerade mina sista seminarier inför lördagens tenta och drunknade i Lizzie. Vanligtvis är jag ganska skeptisk inför moderna tolkningar av klassiska verk. Baz Luhrmans Romeo + Juliet är undantaget som bekräftar regeln: Shakespeare på vers kontrasterat till blinkande discoljus och stenansikten som kallar sin pistol för värja. Då är det inte bara en klassiker i modern tappning, utan nyskapande på flera nivåer. I like it! Jag tror att jag i tidiga tonår råkade se för många pjäser som ville ta gamla berättelser in i 2000-talet, och det blev inte alltid lyckat. Kontexten går inte alltid att plocka bort hur som helst, och vem gillar inte ett kostymdrama? 

Filmatiseringen av Pride and Prejudice som kom för några år sedan var tack och lov ett sådant. Jag var inte överförtjust i filmen (Sense and Sensibility är bättre!) som dock hade fantastiskt foto, men det är lättbegripligt varför historien har överlevt. Den är relativt oberoende av kontext, men passar fasligt bra i 1800-talets England. Den går att flytta till 2000-talets Kalifornien utan större problem. The Lizzie Bennet Diaries var dock så mycket mer än bara en webbserie. Den var som ett online-lajv, fast med skådespelare och ett helt kreativt gäng bakom kameran. 

Videorna släpptes två gånger i veckan, i princip alla omnämnda karaktärer hade varsitt twitterkonto där det kvittrades i takt med att historien rullade på. Andra sociala medier användes också, beroende på karaktär och dess personlighet. Denna nästa nivå av interaktion, helhetsgreppet, stärkte bilden av berättelsen som verklig med riktiga personer. I verkligheten skulle en bloggare inte ha ett youtube-konto men vara incognito i övrigt. De personer som var viktiga för berättelsen och inte befann sig på samma plats som Lizzie plockade då och då själva upp videokameran för att dokumentera ur sitt eget perspektiv, och de gånger interaktion mellan karaktärer skulle återberättas blev det charader. Även dessa återkommande scenarion är konsekventa i sin användning av rekvisita, vilket är ett helt underbart inslag! Simglasögon är Wickham, keps och fluga är Darcy, rutig skjorta är Lizzie osv.Vi får en tydlig röst för föräldrarna och Darcy (som inte syns personligen i videorna förrän över hälften av dem passerat!) medan de hålls undan från det faktum att Lizzie Bennet har en videoblogg där hon pratar om deras privatliv inför hela internet. 

Det hela är så fruktansvärt bra! Det är till och med nästan trovärdigt, förutsatt att det finns människor som är exhibitionistiskt lagda. Dramatiken som utspelas, takten det hela berättas i, hur folk glider in och ut ur bild, att bloggen kidnappas av systrarna när de vill visa att Lizzie inte alltid är objektiv, hur de översatt berättelsen till postmodern tid, de inpetade blinkningarna till originalet, och att Lizzie Bennet känns så mycket som en verklig person. Jag blev så fruktansvärt kär i den här historien, den här serien. Det enda jag ångrar är att jag inte grävde upp den tidigare än tre dagar efter sista avsnittet så jag kunde följt med på färden.

Update! Underbart tumblr-inlägg på temat.